För dem som inte klarar att läsa allt:
Swishnummer: ‭070-514 92 38 ‬
(detta nummer/insamling kommer aldrig "stängas ner")

 

 

 

 

Du kan skanna bilden direkt från din swish-app eller spara ner den och öppna den inifrån appen.

 

IBAN-info at the end


 

Familjen har umgåtts och handlat tillsammans. De har haft det väldigt trevligt, lugnt och skönt. Alla är på gott humör. Det är pappa Benjamin, mamma Ingel, Emilio nästan 6 år, Isabella nästan 4 år och Maximilian 6 månader. Benjamin lämnar familjen eftersom han ska till jobbet, Ingel är mammaledig och resten av familjen ska åka hem. Mormor är redan där och väntar på dem. De ska laga mat och äta glass som de köpt med sig.

De parkerar bilen och som alltid när de går från parkeringen så är det i samlad trupp, tätt ihop. Ingel bär Maximilian i babyskyddet och Isabella håller mamma i handen. Föräldrarna har förklarat för barnen att alltid vara uppmärksamma och försiktiga när de vistas på platser där det finns bilar. Ingel har just idag inte med sig sina hem-nycklar, vilket är mycket ovanligt. De tar gångvägen till den portdörr som har en porttelefon för att kunna ringa upp till mormor så att hon kan trycka på knappen och öppna åt dem. De lämnar parkeringsområdet och vägen där bilar kör. De går nu på den gångbana som leder till porten, fortfarande i samlad trupp. Gångbanan har en bom som normalt är stängd, Ingel uppmärksammar att bommen just idag är öppen. Det arbetas med fastighetsskötsel i området. Gångbanan och gården utanför porten är en väldigt trygg och fredad plats.

Några meter innan portdörren står det en skåpbil parkerad på gångbanan. Motorn är avstängd, sido och bakdörrarna är öppna då det lastas säckar med löv i bilen. Ingel och barnen går förbi bilen och hejar på den som arbetar där, han hejar tillbaka. Barnen är på gott humör, pratar och stojar, som barn gör. De passerar bilen på höger sida och ska efter några meter svänga vänster mot portdörren. Isabella ser en liten vattenpöl på höger sida av gångbanan. Hon har idag på sig stövlar, så de stannar allihop vid vattenpölen medans hon glatt plaskar lite i den. Ingel påminner barnen om att de behöver gå upp till lägenheten, annars kommer glassen de har köpt att smälta.

Ingel tar upp babyskyddet med Maximilian och går mot porten, Emilio går med. Hon har hela tiden ögonen på Isabella som står kvar vid pölen. Ingel slår in numret i porttelefonen. Innan hon hinner prata med sin mamma ser hon en bil passera. Den swishar förbi, mellan henne och Isabella. Hon minns att det fanns text på bilens sida, men att det inte gick att uppfatta vad det stod. Hon tittar mot Isabella och vattenpölen, kroppen fryser till, lungorna stannar. Isabella står inte där. Hon stod där för en sekund sen.

I samma stund hör hon att någon skriker ”MAMMA” i panik. Ingel tittar mot bilen och under bilen känner hon direkt igen kläderna. Hon vet ju att Isabella är klädd i ljusa jeans, en olivgrön jacka med kapuschong och en marinblå mössa, med tofs. Det är ju hon som har klätt på henne.

Isabella ligger på mage, under bilen, mellan det främre och det bakre hjulparet. Bilen står stilla. Ingel ställer instinktivt ner Maximilian och rusar mot bilen. Hon ser att Isabella försöker hasa sig fram från under bilen, hon är så vettskrämd, det syns i blicken. Isabella kan bara använda sin högra arm för att försöka ta sig fram, vänstra nyckelbenet är krossat och vänsterarmen är slapp, orörlig. Hon orkar inte ta sig fram utan svimmar av, med höger kind mot asfalten. Precis när Ingel i panik ska banka på bilens bakre del för att den inte ska röra sig mer så varvar motorn upp, det kommer rök ur avgasröret och hon ser hur bilen kör framåt, ifrån henne. Däcket mosar långsamt Isabellas huvud mot asfalten. Ingel hör ett ljud, ett ljud hon än idag inte riktigt kan beskriva, men ett ljud hon hör hela dagarna, dygnet runt. Bilen guppar till och stannar igen.

Ingel skriker rakt ut, drar i panik ut sin dotter, bort från bilen, faran. Hon sätter sig på sina knän med Isabella i famnen bakom bilen. Ingel får inte kontakt med Isabella, hennes ögon är vända onaturligt uppåt, ansiktet ser inte ut som det borde göra, formen, linjerna… det ser inte naturligt ut. En mamma vet, utantill, och i minsta detalj hur hennes dotters ansikte ser ut. Det kommer blod ur Isabellas mun, men Ingel ser, det är en röd sörja, det kan inte bara vara blod. Det bildas sakta en pöl under Ingel, under henne och hennes dotter. Den är mörkröd och det mesta är blod.

Ingel hör plötsligt hur Emilio står och tittar över hennes vänstra axel och skriker ”Mamma gör nåt, du måste hjälpa Isabella". Ingel lyckas ringa sin mamma, och sen sin man Benjamin. Det är i panik, ”Isabella har blivit överkörd, det är blod överallt”. Ingel tänker att "Mamma kan lösa det här. Är det någon som kan så är det hon. Hon måste." Precis som Emilio tänker om sin mamma.

Mormor springer ner i panik. Benjamin åker från jobbet i total panik. Jag försöker på olika sätt föreställa mig graden av panik, graden av hjälplöshet de känner. Det går givetvis inte. Inte över huvud taget. Inte alls.

Bilföraren har tagit sig ur bilen, han förstår direkt att någonting fruktansvärt har hänt. Ingel skriker åt honom att ringa 112. Han ringer direkt, men får inte riktigt kontakt med dem. Han ringer igen och märker då att hans mobil är kopplad till bilens bluetooth/handsfree. Han kastar sig in i bilen och slår av detta och ringer igen. Han är i chock, han kan inte prata. Hans arbetskollega kommer springandes och han räcker över mobilen till honom.

Samtidigt som detta händer så hör grannar, som bor på första våningen ett skrik. Det är ett skrik som får kroppen att frysa till fullständigt. Genom fönstret ser de panik. Mannen ropar till sin sambo att springa ut. Hon har precis duschat, så hon kastar på sig kläder i farten och lyckas i all hast få med sig en handduk. Kvinnans sambo tar direkt hand om barnen och hon springer mot Ingel och Isabella. Det är tydligt att Isabella har en allvarlig skada på huvudet. Hon sveper handduken runt Isabella, och hennes huvud. Hon får telefonen från förarens kollega och pratar med larmcentralen, berättar om de skador hon ser och att hon inte känner någon puls i halsen, men en svag puls i handleden.

 

Polis anländer först, efter några minuter kommer ambulansen. Ambulanspersonalen springer, allvaret märks tydligt i deras ansikten, i deras röstläge. Någon skriker, ”Hämta hjärtstartaren!” Samtidigt anländer Benjamin. Han möts av en fullständigt morbid syn. Hans dotter ligger i en blodpöl på marken. Ovanför henne sliter ambulanspersonal med att få igång hans dotters lilla hjärta. De gör absolut allt de kan, och de inser att de måste ta sig till sjukhuset, nu! Isabella bärs in i ambulansen.

Ingel och Benjamin vill instinktivt åka med sin dotter, de kan inte släppa henne. Men de får inte åka med, personalen måste fortsätta återupplivningsförsöken, det är blod överallt.

Polisen tar med sig Ingel. De åker först för att göra fri lejd åt ambulansen. Ingel minns att det gick fruktansvärt fort. Benjamin tar med sig mormor i sin bil. Att han lyckas köra är orimligt. Överlevnadsinstinkten håller honom uppe, och hoppet. Hon kommer klara sig.

De kommer till sjukhuset, allting snurrar, och snart ska dom få beskedet. Isabella är död, hon har tagit sitt sista andetag.

Samtidigt kommer Ingels syster till sjukhuset, innan hon hinner fram så hör hon ett skrik. Hon hör att det är Benjamin, och hon förstår direkt.

Skadorna var för allvarliga, det fanns inget läkarna kunde göra. Benjamin sitter med sin dotter i sina armar. Ingenting i hjärnan är förprogrammerat för att hantera det som hänt, och det som händer. Det var ju nyss som dom var och handlade…

Läkaren har förklarat att hon hade klarat sig med första skadorna, frakturen på nyckelbenet. Men att de skallskador hon fick när hennes huvud blev överkört var alldeles för allvarliga.

Det kommer en kurator, de får komma in i ett rum. I rummet finns en säng och i sängen ligger Isabella. Ingel går fram och skakar på Isabella, hon måste väcka henna. Benjamin håller om sin fru, hårt.

Två poliser kommer in. Det är de poliser som var på platsen först. De gråter, totalt. En av poliserna kan inte säga något, han faller ner till golvet. Den andra kramar om Ingel och Benjamin, inga ord kan beskriva hur ledsen han är. Att de inte kunde rädda henne.

 

 

Familjen lämnas i ett oerhört, eller snarare, oändligt stort, svart, tomrum. Livet är ett vacuum, ett svart hål, ”livet”. Det är något man har sett i filmer, i serier. Det går inte att processa. Det är en mardröm, ett missförstånd. Kanske bara ett skämt? Det är ok om det är ett skämt, bara hon vaknar igen.

Jag tänker på känslan när man i en nöjespark åker ”fritt fall”. Det suger till i magen och man kan inte andas, det känns som att man ska dö. Det varar någon sekund. För familjen är det hela tiden, dygnet runt.

Vad händer nu? Vad säger man till varandra? Vad säger man till alla andra? ”Livet går vidare” stämmer inte. Varför gå vidare, till vad? Man vill backa tiden, eller avsluta den. Livet har tagit slut.

 

Hjärnan håller upp kroppen som ett skal, en fasad, för barnen, Emilio och Maximilian, och varandra, men också för alla andra. Som utomstående så ser utsidan likadan ut, men fasaden är sprucken, tunn och skör. Emilio säger ”Det är lika bra att jag också är död, Isabella är ju det.” Han frågar ”Mamma, kan man inte bara börja om? Så att Isabella också är med oss”. Emilio lever med ständig ångest och mörker och han backar i sin utveckling.

Som de flesta syskon så hade de en underbar relation, ”de gjorde allt tillsammans”. Givetvis som alla föräldrar, med all rätta, tycker om sina barn. Emilio skulle ju skydda sin lillasyster, men nu känner han att han inte lyckades, annars hade hon ju varit kvar. Om man har träffat Isabella och Emilio så vet man dock att hon förmodligen kände tvärtom. Isabella hade skyddat Emilio minst lika mycket, sån var hon. Hon är ju sin mammas dotter.

 

Man har slutat sova och när man ”vaknar” så kan man inte röra sig, det ligger där. En svart kletig sörja, tjära, över kroppen. Dagarna varvas av bilder, filmklipp och ljud. Detaljerna är tydliga. Det spelas upp i hjärnan, någon har tryckt på ”repeat”. Man blundar och är på plats igen, i blodpölen.

Svarta hålet äter sig vidare, dem och allt runtomkring dem. Varje dag man vaknar så har avståndet till Isabella blivit längre. Det känns som att man lämnar henne ensam, själv, i sin kista. Hjärnan börjar sakta ta försöka ta in allt. Ibland små fragment, ibland stora bitar. Varje gång som knivhugg. Varje bit läggs till högen. Tyngden ökar och man vet att det bara kommer att bli tyngre för varje dag, inte bättre som det sägs. Det enklaste skulle vara att bara lämna.

Och så självklart, självanklagelser och skuldkänslor. ”Om jag bara…?” ”Tänk om…?” ”Borde jag istället ha…?” ”Det hade ju aldrig hänt ifall…?” ”Var jag en dålig förälder….?”

Vi vet att det är totalt obefogat, men det hjälper inte.

 

Det blir omöjligt att bo kvar. Man ser varje dag platsen där bilen stod, där Isabella låg, och silhuetten av en blodpöl. Man behöver själva kämpa och bråka, det tar två månader innan man får ett nytt boende. Fortfarande i samma ort, Partille.

Ingel och Benjamin möts, eller snarare, drabbas av byråkratin. Det finns inget initiativ, ingen fångar upp dem. Man får kämpa själva, vilket man inte orkar. Ingen i byråkratin klarar att riktigt se dem i ögonen. När man ”hanterar deras ärende” så möts de av tårade ögon, rinnande ögon. Men den riktiga hjälpen uteblir, eller i bästa fall, är otillräcklig. Det finns ingen initiativförmåga.

 

Allt runtomkring fortsätter påminna. Man vill komma bort, samtidigt vara kvar. Ambivalens, man vill inte heller lämna Isabella, i hennes lilla kista.

De lyckas hitta ett litet hus, ganska långt bort, Västervik. De har sedan tidigare en anknytning till Västervik och det känns lite tryggt. Huset behöver renoveras, men man har precis råd. Kanske blir det en liten, liten ljusning, en chans till lugn och ro? Slippa hålla andan att börja andas. Kanske.

Hantverkarna lyckas inte hålla det som lovats. De pengar man hade dräneras, huset blir inte färdigt som det skulle, och nu är även huset en tyngd. Man försöker själva slutföra renoveringen, det är omöjligt och man sliter ut sig, givetvis. Som väntat så hör försäkringskassan av sig, där finns det initiativförmåga. Det är dags att börja jobba, 100%. En fin ångestinjektion till en hink som sedan länge är full.

 

 

Dags för rättegång. Den har orsakat konstant härlig stress och, om möjligt, extra ångest de senaste månaderna. Att det är en speciell rättegång märker jag tydligt på de som jobbar där, även de som inte har någon anknytning till den egentligen.

Det känns overkligt, jag tittar på hela familjen, alla närstående. Det dags för Ingel att steg för steg gå igenom händelsen, alla detaljer, detaljer som jag inte ens kan skriva om. Jag blir tom, frustrerad, arg, ledsen… knäckt, och jag skäms när jag inser att detta är deras realitet. De observerar inte detta utifrån, det är deras mitt. Deras liv kretsar runt detta, hela tiden.

Den starkaste känslan är hur imponerad jag blir av alla, men speciellt av Ingel. Att hon ens orkar hålla ihop, och det gör hon. Jag blir plötsligt varse om att Ingel är en mamma som slåss för sin dotter. Och jag kan inte komma på ett starkare band än just detta.

 

Det tar två veckor innan domen kommer. Domen innebär att Familjen Appelberg blir helt utan ersättning, inget fel har gjorts. Tingsrätten konstaterar att det är en ”otroligt tragisk olyckshändelse”. De får ingen ersättning för ”sveda och värk”, i en situation som denna. Här är jag mållös. Om detta inte är sveda och värk, vad är då sveda och värk? Byråkratin tar på sig sina skygglappar och trampar på familjens spillror, det knastrar. Sedan går den försiktigt går vidare.
Det gick tydligen att knäcka familjen ännu mer.

 

 

Man har aldrig tidigare haft ekonomiska problem, aldrig missat räkningar. Men när man inte kan andas och bara försöker överleva är det svårt att tänka på ekonomin, det är en del av den hjälp man hade behövt hjälp med. Nu ligger det en liten fin hög, kronofogden vill något. Och just ja, Isabellas begravning måste betalas. De är plötsligt mitt i en situation där de inser att det kommer inte komma någon hjälp, de måste börja jobba. Innan de ens hunnit börja sörja. För att kunna jobba så måste de också flytta tillbaka till Partille, men huset är inte färdigt. Det går inte sälja, då förlorar man massa pengar, pengar man inte har. Och för att kunna sälja huset, utan förlust så måste man göra färdigt huset, också med pengar man inte har.

Att hantera det känslomässiga har man inte fått en chans att börja fundera på.

 

 

Jag var osäker, men det kändes passande:

KENT – Utan dina andetag
(redigerad text)

 

Jag vet att du sover
känner inte värmen från din hud.
Bara lukten gör mig svag
men jag kan inte väcka dej nu.

Jag ville ge dig
allting du pekade på.
Men nu när du inte hör
kan jag inte längre säga så

Jag kan inte ens gå
utan din luft i mina lungor.
Jag kan inte ens stå
när du inte ser på.
Och genomskinlig grå
är jag utan dina andetag.

Min klocka har stannat.
Under dina ögonlock
fladdrade drömmarna förbi.
Nu är du fjäderlätt och vit

Och utan ett ljud,
ditt hjärta i min hand
Jag har tappat bort mitt språk,
det fastnade i blodet i ditt hår.

Jag vill inte ens gå
utan din luft i mina lungor.
Jag vill inte ens stå
när du inte ser på.
Och färglös som en tår
är jag utan dina andetag.

 

Jag vill tydligt poängtera att jag personligen är helt ansvarig för allt som skrivs och läggs ut i samband med detta. Jag har inte, och kommer aldrig, skriva något som de inte har godkänt.

Detta är till 100% mitt eget initiativ och av allt som någonsin skulle genereras i form av pengar, tjänster eller andra fördelar går 100% till Ingel och Benjamin. Jag lägger mig inte i alls gällande hur de vill göra med eventuella pengar etc. Det är helt upp till dem. Jag har ingen som helst vinning i detta förutom att de är mina vänner.

Det ska ABSOLUT INTE och under några omständigheter handla om politik, rättssystemet, religion, skuldbeläggande, häxjakt, trollande osv. Håll tonen! Gillar du det inte, känner du skepsism, provokation etc. Vänligen ignorera och gå vidare.

 

 

Undrar du något relevant, fråga mig. Jag försöker svara, i mån av tid och möjlighet.

 

Domen finns här:

http://www.goteborgstingsratt.domstol.se/Om-tingsratten/Nyheter-och-pressmeddelanden/Foraren-av-ett-fordon-har-inte-ansetts-oaktsam-vid-olycka-med-dodlig-utgang/

 

Föräldrarna heter Benjamin och Ingela Appelberg, de bor i Partille/Västervik.

Jag heter Dominik Wojtyna, jag bor i Kungsbacka/Fjärås.

Jag är vän med Ingel, Benjamin och deras familj. Jag har försökt vara i kontakt med dem sedan olyckan, begravningen och jag var även med på rättegången.

Swishnumret ‭070-514 92 38‬ är ett kontantkorts-nummer från Halebop, registrerat på mig och är dedikerat endast till detta. Det går till ett bankkonto (8327-9 / 944 726 523-3) i Swedbank. Kontot är till 100% dedikerat till Familjen Appelberg. Inte ett öre går till någon annan, och det är helt upp till dem vad de vill använda pengarna till, om det blir några…

dompan.se är min adress. Det är en sida jag skapade för många år sedan där jag ”på skoj” la upp lite bilder då jag på den tiden tyckte om att fota. Det finns givetvis ingen ”vinning” eller annat i den.

 

Jag har lagt upp inlägg på Instagram och Facebook. Gå gärna in där och dela:

Instagram
https://www.instagram.com/p/BrSrbyMHWkh/

Facebook
https://www.facebook.com/dompan/posts/10155939687190267?notif_id=1544630014263306&notif_t=feedback_reaction_generic

 

Swish: ‭070-514 92 38
(insamlingen kommer inte att stängas ner, allt som kommer in på detta nummer kommer alltid gå till familjen Appelberg)

 

After requests:

IBAN:
SE8980000832799447265233

BIC:
SWEDSESS
or
SWEDSESSXXX

 

 

OBS
Text eller bilder får inte användas utan tillstånd, annat än i privat syfte.